Jag har länge funderat över detta när man säger till varandra; "Jag kommer alltid vara din vän!" " Vi kommer alltid vara bästa vänner!" "Jag finns alltid där för dig!" Är dom där orden blott bara ord? Eller är det verkligen sanning att man kan hänga ihop hela livet?



Jag har under mina 18 år lämnat många så kallade "bästa vänner" bakom mig och tagit ett steg framåt. Jag har knutit nya kontakter och förlorat desto fler. Allt har handlat om hur jag tagit dagen som den kommit och låtit vänner få passera och gå som dom velat. Jag har kämpat och jag har sliti både hår och hud för att i panik inte mista en vän.

Men jag har mognat en hel del i mig själv under förra året då jag förlorade 2av mina bästa vänner. Livet runt vänner överlag rasade och den enda "vän" jag verkligen brann för var Celina. Resten av vännerna var pasé något jag inte riktigt orkade ta tag i, rädd att mista dom också.

Man lovar att ställa upp för varandra men ibland klarar man inte alltid att stötta sin bästa vän. Man orkar inte hålla huvudet uppe själv och hur ska man då kunna hjälpa någon annan? Man måste till en viss del vara egoistisk och tänka på sig själv och sitt egna välmående. Jag har under allt för många år inte gjort det och det kommer smygandes vilket gör att allt blir super jobbigt! Man gör ett snedsteg ur egen synvinkel och allt raserar runt en för det där man inte tog tag i för 4a år sedan kommer tillbaka.



Jag skäms inte för min historia som jag gjort en gång, jag skäms inte för att mitt brinnande intresse är hästar, att jag har lätt för skolan och tycker den är riktigt rolig stundtals. Jag skäms inte för att jag under ca 7år var mobbad och fick mig verkligen nedbruten. Jag är stolt över det för det har format mig till en människa som säger ifrån när det känns fel, står för sina egna åsikter, tar egna insiativ och är framförallt är väldigt självständig och är inte beroende utav andra människor.

Jag tycker man ska vara stolt över sin historia och dom fel man gjort, vara stolt över den man är idag! Vara stolt över dom vänner man vunnit och förlorat under alla år. För varenda en har format dig på den där oslipade diamanten du är. Meningen med detta inlägg är peppande för de som inte tror att man inte klarar sig själv, de som inte vågar lämna sin "bästa vän" som faktiskt inte bidrar till något annat än skit i ditt liv. Den där killen/tjejen som får dig att må skit och till den som skäms över sin bakgrund och inte vågar stå för den person de är idag!



Jag har själv haft väldigt svårt för att klara mig själv och alltid velat ha någon/några som jag kan bossa över för att klättra ett eget steg. Jag ber om ursäkt till er för det var så otroligt dumt av mig, jag har ingen direkt anledning till varför men det är så det är. Historia går inte att ändra på bara blicka tillbaka på och lära utav sina misstag! (:

Jag skriver väldigt luddiga inlägg men jag kände att jag behövde skriva ut detta inlägg på mer än en punkt. Jag går daglige med människor som inte klarar sig själv, som skäms över vilka de är och vad dom åstakommit såhär långt i livet. För att kunna bli/göra något och framförallt älska livet måste man våga stå på sig själv och ha lite jävlar annama i sig. Säga ifrån när man tycker något är fel och självklart kunna erkänna att man har fel det är vad jag tycker är viktigt för att ge det ens vänner förtjänar!

Det är inte alla som klarar av att bjuda på sig själv, skämma ut sig lite och vara en ren tönt ibland! Jag älskar att spela apa och våga sticka ut. Att synas och vara andra till lags samtidigt som allt har en gräns och jag respekterar de människor som inte klarar utav mig. Jag håller mig helt enkelt undan eller relativt lugn runt dom. Man måste anpassa sig efter dagens samhälle utan att åka med i strömmen, det där där att säga ifrån kommer in.

Jag har sett en människa förändras från att knappt våga säga hej till en vän till att idag riva i åt dom som har fel och inte bry sig ett dugg om ifall andra människor inte tycker om h*n. Att se den utvecklingen gör mig glad och jag hoppas att fler kan göra samma sak, förändras till det positiva! (:

Alla gör vi ett val i livet, det är bara att säga till dom som står på perrongen; Ska ni med, eller ska ni kliva av? För nu går tåget till min framtid. Maria Lilja´s Framtid!