Jag tänkte ta upp något som är väldigt viktigt, i alla barns liv! Det är inte föräldrarna utan lärarna. Det kan vara en lärare på skolan, en lärare i den sport man utövar och det kan även vara en lärare i musik. Ja ni förstår att jag syftar på lärare i alla dess slag och former.

Tänk nu på att detta inte gäller alla lärare utan det finns undantag, sedan om det är för det posetiva eller det negativa får ni själv avgöra. Jag talar ur egen erfarenhet och skriver från mitt egna sinne och hjärta.

Men för mig ska en lärare stötta genom med och motgångar, hjälpa till när det är något man inte förstår och finnas till hands när man har det svårt. Att stötta en elev som har t.ex läs å skriv svårigheter kan hjälpa denna elev oerhört mycket! Med förutsättningar att eleven är villig, det går aldrig att lyckas om man är två i båten och bara den ena skall ro. Man måste självklart visa eget intresse.
En lärare ska ha viljan att villa lära ut, ha en god inställning till elever då både vi elever och läraren bara är just människor. Alla har vi bra och dåliga dagar, men att enbart ha dåliga dagar kanske man ska börja fundera på att något faktiskt är fel och man kanske inte ska gå till jobbet just den dagen utan försöka få hjälp?
Sedan ska en lärare vara just det en lärare som kan och vet vad den gör. Att hamna som elev hos en lärare som inte ens vet vad den håller på med, det är dömt till att gå käpp rätt åt fanders. Eller hur?

Jag har själv stött på lärare som inte visste vad dom höll på med, man fick själv ta tag i lektionen och styra upp det. Jag väljer att inte nämna i detta inlägg vilken årskurs, skola eller ens sport/utbildning jag pratar om då jag inte vill hänga ut någon eller väcka misstankar. Jag skriver som sagt enbart för att hjälpa andra hur man kanske ska tänka och handla i en liknande situation?

Jag har allt för många gånger stött på både mina och andras lärare som är totalt tvärtemot vad jag beskrev där uppe. Dom är sura/griniga och ibland rent utav elaka och kränkande. Dom vägrar lyssna och vad man än säger och gör så är det helt fel.
Det leder mig in på nästa sak: de vägrar att förnya något! Det ska vara på deras gammal modiga sätt och eftersom det har funkat alla år tidigare varför ska det inte funka nu? Är ni efterblivna eller? Ungefär så känner man sig... Man blir verkligen nerputtad om man lyckas med något, för på nåt sätt så skall vissa lärare alltid ha rätt och baske mig den som försöker putta ner dom från den tronen!!!!
Dessutom är dom helt inlåsta på SITT sätt att förklara och undervisa. Går man som jag i en klass med 25personer, så har alla olika behov som man måste överse. Vissa kan inte lära in sig något genom att läraren enbart står och pratar hela lektionen, medans en del inte kan lära sig av att läsa texter utantill. Ja det finns många olika varianter och jag tycker det är viktigt som lärare att blanda dessa delar. Självklart måste man enbart prata om vissa delar eller skriva/läsa om vissa saker. Men det finns lärare som undervisar på sitt sätt och så är det punkt slut.

De kränker elever som kanske har svårt för sig, behöver extra hjälp eller kanske svarade fel på en fråga? Det sistnämda är en vanlig sak att läraren t.ex börjar skratta åt en och skakar på huvudet. Vissa kan ta det som ett skämt och skoja till det lite, men många tar illa vid sig och vågar faktiskt inte svara på frågor utan då spelar dom "dumma/pajas" för att då inte bli utskrattad för ett misslyckande, utan för en uppenbarhet. Man dömer ut elever att vara lata/ovilliga bara för att dom har det svårare och inte förstår. Man har alla olika inlärningshastigheter och var och en behöver sin tid.

Något som inte enbart rör lärare, utan vuxna i allmänhet. Det är att eftersom jag/vi är barn så har vi mindre rätt att framföra våra åsikter. VI har mindre rätt i det vi säger och VI överdriver oftast. Man blir inte tagen på allvar, de ser ner på en. Det är också något som har hänt mig allt för många gånger, man har försökt driva igenom att en lärare har ett felaktigt beteende och det man får till svars är att dom kanske har en dålig dag. Tillslut går det så långt att man måste be sina föräldrar höra utav sig till skolan eftersom det man själv säger inte går in i deras huvud! Men när dom hör en vuxen berätta EXAKT samma historia är det en helt annan femma? Ska det verkligen vara så att dagens ungdomar inte har något att säga till om utan vi ska bli felbehandlade och misskötta av samhället? NEJ!

Stå på er där ute, tjata och var inte rädd att ta hjälp utav någon som kanske är lite tuffare och som kan pusha på och driva igenom saker.

 Man ska inte ge sig förrens man har fått tagit sig en bit av kakan!